En liten provokation: Dags att gå vidare från textbesattheten
Under hösten har D5, under temat “Tre nyanser av makt”, visat och diskuterat filmer om just makt. Förhoppningsvis kan vi nu påbörja en debatt om maktens sammansättning: Det är nämligen dags att gå vidare från -68-generationens textbesatthet. Det är dags att sluta stirra oss blinda på diskurser inom kulturen, och istället försöka förstå hur människooberoende maktstrukturer fungerar.
Den första filmen i “Tre nyanser av makt”, Blåögd, handlar om fördomens makt. Läraren Jane Elliott visar vad som händer hon börjar agera utifrån förutfattade meningar om blåögdas underordning gentemot brunögda. Flera intressanta gruppdynamiker uppstår: Blåödga som känner sig trängda, brunögda som gillar läget - och självklart många blåögda som ser poängen i övningen, och slås av hur stark fördomens makt är.
Den andra, Who killed the electric car?, handlar om makten över teknologier, kunnande och produktion. vi fick höra om den elbil som General Motors tvingades sälja - på grund av kaliforniska delstatens hårda miljölagstiftning - som sedan spårlöst försvann. Detta trots att elbilen hade flera lyckliga ägare. Vi fick se hur Detroits bilföretag, via Bush-administrationen i Washington, lyckades lobba bort miljölagstiftningen, och sedan konfiskera bilarna från dess ägare. Uppenbarligen ville GM inte att kunskapen kring elbilsproduktion - eller ens vetskapen att elbilar kan fungera - skulle spridas alltför mycket.
Under det tredje tillfället kommer vi få se klipp från The Corporation. Här ligger fokus på framväxten av den institution som dominerar den samtida ekonomin - storföretaget. Filmen kommer att ställa en psykologisk diagnos på detta Frankensteinsmonster, och fastslå att det kan beskrivas i psykopatiska termer.
Förhoppningsvis kommer vi även se en snutt från “A robot historian ponders the cathedral and the bazaar” - en flashfilm om hur man kan se på samhälleliga strukturer, inspirerad av hackern Eric S Raymonds bok The Cathedral and the Bazaar. Poängen med att låta en “robothistoriker” berätta om samhällsstrukturer är att förskjuta perspektivet - på vilket sätt skulle en icke-mänsklig intelligens se på maktstrukturer?
På senare år har denna typ av post-humanistiska analyser blivit vanligare inom humaniora och samhällsvetenskap. Målet, menar posthumanisterna, är att komma ifrån tendensen att tillskriva människan alltför stor betydelse i de processer som skapar maktstrukturer. För “robothistorikern” blir då katedral-logiken - den logik som skapar stora makthierarkier - någonting som existerar även utan, och oavsett av, människor.
Mittfåran av politisk och kulturell debatt är dock fortfarande fast i ett tankesätt där endast mänskliga subjekt antas bidra till att maktstrukturer uppstår.
I denna debatt hör vi företrädare från ”den gamla skolan”, som ser att strukturer skapas av kapitalister som utövar sin makt över arbetare, eller av män som utövar sin makt över kvinnor. Det kapitalistiska och patriarkala samhället följer sina inneboende lagar, mer eller mindre medvetet verkställda av kapitalets män.
Vi hör även företrädare från “den nya skolan”, med en mer sofistikerad syn på maktutövning. Här framhävs kulturens roll som bärare av maktutövningen. I såväl samtida som historiska kulturuttryck kan påvisa ”berättelser” eller “diskurser”, som både vittnar om - och cementerar - maktutövningen.
Under de senare åren - genom -68-generationens intåg i Kultursveriges institutioner - har den “nya” skolan fått ett allt starkare övertag. Kulturanalys, och även politisk analys, har alltmer kommit att domineras av littvet-metodiker. Dagens kultursidor är knökfulla med analyser av vilka unkna och förtryckande tankesätt som går igen i en bok, film, poplåt, eller pjäs. Ibland - när någon lyckas riktigt väl med att “dekonstruera” en text, eller till och med finna en ny “subversiv läsning” - jublas det: Nu har diskursen påvisats! Nu kommer genomslaget! Nu förändras världen!
Problemet är att genomslaget aldrig kommer. Världen förändras inte. Kulturkritiker har i årtionden försökt förändra världen genom att peka på förtryckande diskurser. Detta är både bra och viktigt, men uppenbarligen inte tillräckligt. På många sätt har ju utvecklingen inte gått framåt - exempelvis inom kvinnors representation i företagens styrelser. Uppenbarligen är vi inte fullt så styrda av kulturella uttryck som vi tror. Det finns någonting annat som gör att maktstrukturer trots allt hänger samman - hur många dekonstruktioner och subversiva läsningar vi än gör.
Filmen Blåögd kan tas som ett exempel. Jane Elliotts experiment är mycket spännande, men skjuter - i min mening - över målet i och med att hon så uttryckligt försöker konvertera de brunögda deltagarna till irisfärgs-rasism. Problemet - det faktum som gör att olika kön/etnicitet/sexualitet/osv. ger oss olika livsmöjligheter - handlar ju inte om att vi alla går omkring och aktivt stödjer skumma rasläror. Problemet är inte heller att dessa rasläror inbäddas snyggt i våra filmer och popsånger.
Problemet är, snarare, att maktstrukturen verkar uppstå ändå - utan det mänskliga subjektets medvetna maktutövning. I det komplexa virrvarr av människor, institutioner, normer osv. växer vissa mönster och hierarkier fram. Någonting emergerar ur detta virrvarr, och det verark som att det har att göra med någonting som ligger bortom de förtryckande diskurser vi människor hittar på.
Skyller jag ifrån mig? Hmm, kanske. Självklart är alla människor deltagare i dessa skeenden. Men kanske är det dags att börja erkänna att det kanske, kanske kan finnas hierarki-byggande process som ligger bortom våra egna maktspel. Eller rättare sagt; att våra maktspel kanske är en del av en större, struktur-byggande process.
Vår robothistorker menar att denna makt-byggande process drivs av en “katedrallogik”. Gilles Deleuze kallar samma process “stratifiering”. Naturvetare använder det relaterade ordet “emergens”.
Kanske är det här vi skall börja rota, för att förstå hur våra makthierarkier blir till, och varför de verkar vara så beständiga. Kanske är det denna process som vi skall lära oss att tämja, genom handfast politik. Jag vet inte riktigt var vi skulle hamna i en sådan diskussion, men den känns mer hoppingivande än tanken på ytterligare några årtionden av samma gamla textbesatthet.
Karl Palmås December 4th, 2007 1 kommentar
