I fredags publicerades ny forskning om jämställdhet i vardagslivet. Det kostar, enligt forskarna, vars DN-debattartikel nog säger mer om hur tufft det är att bryta ner etablerade könsnormer än forskningen själv. Utgångspunkten för den tvärvetenskapliga forskargruppen är varför den mycket positiva inställningen till jämställdhet bland svenskar inte får genomslag i ansvarstagandet för hem och barn, det könsuppdelade arbetslivet eller privatekonomin.
Forskarna tycker att jämställdhetsarbetet går förvånansvärt långsamt. Och det kan jag ju hålla med om, även om jag kanske inte tycker att det är sådär jättekonstigt med tanke på att det handlar om att konfrontera en oerhört stark makthierarki. Och det brukar sällan vara varken enkelt eller gå fort. Hur som helst, det är en intressant frågeställning.
Deras resultat visar att svenska familjer förklarar att de följer traditionella (könsuppdelade) mönster och rutiner genom att hänvisa till personlig lämplighet, intresse, behovet av kompromisser med mera. Att de gör vad som betraktas som manligt och kvinnligt helt enkelt därför att det upplevs fungera bäst för familjen. Inga nyheter kanske men intressant att förjupa sig i. Sedan visar forskarna också att förhållanden och familjer som avviker från mönstret utsätts för stora påfrestningar. Surprise! Not. Men här springer doktorerna och professorerna vilse alldeles.
För självklart är det påfrestande att sätta sig upp mot tusenåriga makthierarkier. Det är viktigt att vara medveten om hur dessa påfrestningar ser ut och hur samhället kan agera för att minska dem. Och här hade forskargruppen kunnat utveckla ett riktigt spännande och framåtblickande resonemang.
Men det gör man inte. Istället beskriver de påfrestningarna som ”jämställdhetens baksidor” och menar mellan raderna att vi kanske ska ta det lite försiktigt med alla förändringar och istället se det positiva och trygga i läget som det är nu. Klassiskt konservativt. Forskning som systembevarande verksamhet. Trist.
Det är klart att jämställdheten har ett pris. Precis som att rättvisa har ett pris. Och fred. All förändring har i någon mening ett pris på så sätt att många kommer att tycka att det är jobbigt. Men att bryta ner makthierarkier är en i grunden positiv och uppbygglig process. Att prata om ”jämställdhetens baksidor” leder fel. De påfrestningar som forskarna hittat är inga baksidor, de är hinder på vägen. Jämställdhetens baksidor kan vi undersöka när vi har jämställdhet. Och även om vi definitivt är på väg dit, får den forskningsansökan nog vänta några år till.
Jerker Thorsell
January 5th, 2008
Under hösten har D5, under temat “Tre nyanser av makt”, visat och diskuterat filmer om just makt. Förhoppningsvis kan vi nu påbörja en debatt om maktens sammansättning: Det är nämligen dags att gå vidare från -68-generationens textbesatthet. Det är dags att sluta stirra oss blinda på diskurser inom kulturen, och istället försöka förstå hur människooberoende maktstrukturer fungerar.
Den första filmen i “Tre nyanser av makt”, Blåögd, handlar om fördomens makt. Läraren Jane Elliott visar vad som händer hon börjar agera utifrån förutfattade meningar om blåögdas underordning gentemot brunögda. Flera intressanta gruppdynamiker uppstår: Blåödga som känner sig trängda, brunögda som gillar läget - och självklart många blåögda som ser poängen i övningen, och slås av hur stark fördomens makt är.
Den andra, Who killed the electric car?, handlar om makten över teknologier, kunnande och produktion. vi fick höra om den elbil som General Motors tvingades sälja - på grund av kaliforniska delstatens hårda miljölagstiftning - som sedan spårlöst försvann. Detta trots att elbilen hade flera lyckliga ägare. Vi fick se hur Detroits bilföretag, via Bush-administrationen i Washington, lyckades lobba bort miljölagstiftningen, och sedan konfiskera bilarna från dess ägare. Uppenbarligen ville GM inte att kunskapen kring elbilsproduktion - eller ens vetskapen att elbilar kan fungera - skulle spridas alltför mycket.
Under det tredje tillfället kommer vi få se klipp från The Corporation. Här ligger fokus på framväxten av den institution som dominerar den samtida ekonomin - storföretaget. Filmen kommer att ställa en psykologisk diagnos på detta Frankensteinsmonster, och fastslå att det kan beskrivas i psykopatiska termer.
Förhoppningsvis kommer vi även se en snutt från “A robot historian ponders the cathedral and the bazaar” - en flashfilm om hur man kan se på samhälleliga strukturer, inspirerad av hackern Eric S Raymonds bok The Cathedral and the Bazaar. Poängen med att låta en “robothistoriker” berätta om samhällsstrukturer är att förskjuta perspektivet - på vilket sätt skulle en icke-mänsklig intelligens se på maktstrukturer?
På senare år har denna typ av post-humanistiska analyser blivit vanligare inom humaniora och samhällsvetenskap. Målet, menar posthumanisterna, är att komma ifrån tendensen att tillskriva människan alltför stor betydelse i de processer som skapar maktstrukturer. För “robothistorikern” blir då katedral-logiken - den logik som skapar stora makthierarkier - någonting som existerar även utan, och oavsett av, människor.
Mittfåran av politisk och kulturell debatt är dock fortfarande fast i ett tankesätt där endast mänskliga subjekt antas bidra till att maktstrukturer uppstår.
I denna debatt hör vi företrädare från ”den gamla skolan”, som ser att strukturer skapas av kapitalister som utövar sin makt över arbetare, eller av män som utövar sin makt över kvinnor. Det kapitalistiska och patriarkala samhället följer sina inneboende lagar, mer eller mindre medvetet verkställda av kapitalets män.
Vi hör även företrädare från “den nya skolan”, med en mer sofistikerad syn på maktutövning. Här framhävs kulturens roll som bärare av maktutövningen. I såväl samtida som historiska kulturuttryck kan påvisa ”berättelser” eller “diskurser”, som både vittnar om - och cementerar - maktutövningen.
Under de senare åren - genom -68-generationens intåg i Kultursveriges institutioner - har den “nya” skolan fått ett allt starkare övertag. Kulturanalys, och även politisk analys, har alltmer kommit att domineras av littvet-metodiker. Dagens kultursidor är knökfulla med analyser av vilka unkna och förtryckande tankesätt som går igen i en bok, film, poplåt, eller pjäs. Ibland - när någon lyckas riktigt väl med att “dekonstruera” en text, eller till och med finna en ny “subversiv läsning” - jublas det: Nu har diskursen påvisats! Nu kommer genomslaget! Nu förändras världen!
Problemet är att genomslaget aldrig kommer. Världen förändras inte. Kulturkritiker har i årtionden försökt förändra världen genom att peka på förtryckande diskurser. Detta är både bra och viktigt, men uppenbarligen inte tillräckligt. På många sätt har ju utvecklingen inte gått framåt - exempelvis inom kvinnors representation i företagens styrelser. Uppenbarligen är vi inte fullt så styrda av kulturella uttryck som vi tror. Det finns någonting annat som gör att maktstrukturer trots allt hänger samman - hur många dekonstruktioner och subversiva läsningar vi än gör.
Filmen Blåögd kan tas som ett exempel. Jane Elliotts experiment är mycket spännande, men skjuter - i min mening - över målet i och med att hon så uttryckligt försöker konvertera de brunögda deltagarna till irisfärgs-rasism. Problemet - det faktum som gör att olika kön/etnicitet/sexualitet/osv. ger oss olika livsmöjligheter - handlar ju inte om att vi alla går omkring och aktivt stödjer skumma rasläror. Problemet är inte heller att dessa rasläror inbäddas snyggt i våra filmer och popsånger.
Problemet är, snarare, att maktstrukturen verkar uppstå ändå - utan det mänskliga subjektets medvetna maktutövning. I det komplexa virrvarr av människor, institutioner, normer osv. växer vissa mönster och hierarkier fram. Någonting emergerar ur detta virrvarr, och det verark som att det har att göra med någonting som ligger bortom de förtryckande diskurser vi människor hittar på.
Skyller jag ifrån mig? Hmm, kanske. Självklart är alla människor deltagare i dessa skeenden. Men kanske är det dags att börja erkänna att det kanske, kanske kan finnas hierarki-byggande process som ligger bortom våra egna maktspel. Eller rättare sagt; att våra maktspel kanske är en del av en större, struktur-byggande process.
Vår robothistorker menar att denna makt-byggande process drivs av en “katedrallogik”. Gilles Deleuze kallar samma process “stratifiering”. Naturvetare använder det relaterade ordet “emergens”.
Kanske är det här vi skall börja rota, för att förstå hur våra makthierarkier blir till, och varför de verkar vara så beständiga. Kanske är det denna process som vi skall lära oss att tämja, genom handfast politik. Jag vet inte riktigt var vi skulle hamna i en sådan diskussion, men den känns mer hoppingivande än tanken på ytterligare några årtionden av samma gamla textbesatthet.
Karl Palmås
December 4th, 2007
D5s filmkvällsserie “Tre nyanser av makt” har tidigare diskuterat såväl fördomens makt som makten över klimatet och teknologier.
Torsdagen den 6 december tar D5 upp den tredje och sista nyansen av makt - makten över ekonomin. Besökarna kan, förutom vin, förvänta sig klipp från filmen “The Corporation”, och premiärvisning av flashfilmen “A robot historian ponders the cathedral and the bazaar”.
Den uppsamlande diskussionen kommer att röra sig kring maktbegreppets roll i den politiska debatten:
- Talar vi tillräckligt om makt?
- Bör vi finna nya sätt att förstå maktens mekanismer?
- Vilka strategier krävs för att lösa upp makthierarkier?
Värd för kvällen är Karl Palmås.
Tid: 19h00.
Plats: Nya Kontoret, Birger Jarlsgatan 18.
Karl Palmås
November 23rd, 2007
